Årets påskris, blåbärsris har slagit ut och blommarPåsk, vad förväntas av mig den här påsken? Så länge vi hade hus och trädgård och små barn först och barnbarn sedan, har det handlat om ägg, måla ägg och gömma ägg, om inte utomhus så i nödfall inomhus. Jag har hittat på och hittat på, lagt saker i äggen, enkronor med silverhalt, trisslotter, små speldos-maskiner och små grunkor från tekniska muséet,  jag minns inte allt. Det var roligt och jag kände mej påhittig och ingen anade något i förväg. Så skulle jag nog ha velat uppleva påsken själv som barn. Hitta ägg med något otroligt i. Min barndoms påsk var annars just så långtråkig som äldre människor minns och särskilt om man tvingats sitta och höra predikan i timmar. Det slapp jag men radion var på hela dagarna så psalmsång och predikan nådde mig ändå. Man fick inte gå ut och hoppa hage eller tjoa och föra oväsen och allt var stängt. Det slapp våra barn men vad blev påsk för dem? Det måste jag fråga dem.

Riktigt påskfirande var jag med om i Grekland på 50-talet, det var så annorlunda och på något sätt var man överens om firandet, såg fram emot det och diskuterade sitt fastande före och var man skulle vara och vilka man träffade efteråt. Påsken var viktig för dem.

När Yoko från Japan i början av sin tid i Sverige frågade, varför firar ni påsk, blev jag förvånad, trodde väl att alla på hela jorden visste vad påsk var. Jag drog ett långt andetag och kände hur oändligt mycket ordet påsk rymde och hur skulle jag börja, personligt eller neutralt, vad vi tror och inte tror och medan jag tänkte hur jag för första gången skulle beskriva vad påsk var, kom något annat emellan och frågan seglade iväg. Det blev ännu ett uppvaknande, det finns miljoner som inte har en aning om påsk och jul och pingst och de helger som följer med svenska kyrkoåret. Sen har vi dessutom krängt av oss den kyrkliga tvångströjan och nästa generation vet inte vad den förra krängt av sig och känner ingen befrielse, man måste ha haft den på sig för att känna befrielsen.

Nu är det snart påsk igen, alla barnbarnen har växt om mig, nu skippar vi äggletningen och  kommer till rubrikens påskgodis.

Återvänder till skoltiden, till Birgitta som var min bästis i hela hennes liv. Hennes pappa  var invalidiserad av diabetes, han såg  knappt något, hade glasögon som liknade flaskbottnar och han skrämdes ofta med sitt dåliga humör. Han hade i sin ungdom studerat i St.Petersburg i Ryssland och var affärsman. Någon skickade till honom inför varje påsk ett paket med ryskt påskgodis. Skollunch fanns inte på den tiden, så vi åkte hem på lunchrasten och åt och skyndade tillbaks till skolan och Birgitta fick alltid med sig ett litet paket som rymdes i jackfickan med något ur skafferiet som kunde pigga upp på eftermiddagen, ett par plommon, en bit kaka eller en munsbit av något. När påskpaketet kommit fick hon med en bit pasha och den kunde hon inte vänta med utan vi satte oss i en trappa längre ner och hon vecklade upp servetten med kakan i. Den ramlade ut i småbitar och jag fick smaka, Birgitta delade alltid med sig och exakt lika mycket åt oss båda. Det var noga med hur det uttalades pas – ha och fyra gånger (år) fick jag smaka och det var jättegott, det känns som om det var fyrtio gånger.

På 70-talet fanns ett recept i ICA-kuriren på kaka med just det vi satt och kalasade på i trappan på Fleminggatan och jag bakade. Det blev succé

Nu slog jag upp pasha på nätet och hittade recept på rysk påskkaka, den gör jag och tar med på lördag att  gratta Alfred med, han har just fyllt år, men tänk om han säger blä?

Massan innehåller kvarg, äggulor, socker och vilka fyllningar man har råd att ösa i, nötter, mandel, korinter, citronskal, vanilj, suckat och smetana, i stort sett detsamma  som man lägger i en engelsk fruktkaka till jul, ett lyxigt överdåd alltså.  Sen ska allt ner i ett durkslag och stå över natten och rinna av, då blir massan fast. Mitt durkslag är för litet så jag skurade ur ett par blomkrukor och lät massan rinna av genom en servett.

Nu vilar de i kylskåpet till i morgon.

Sen gömmer nog haren några små ägg ändå, spännande att se om någon hittar dem.

Något lite svalare idag, det fläktar och kanske går det att åka ner till Hoburgen och få lite blåst i håret. Inga extrakläder behövs bara kameran om ögonen skulle vilja minnas något. Tar vägen runt Holmhällar och kommer på att jag glömt mobilen kvar hemma och den inre fighten sätter igång. Jag har åkt för långt för att vända och hämta mobilen och jag kan inte vara onåbar i flera timmar i min ålder, då skrämmer jag Karin och jag kan heller inte påkalla hjälp själv om jag skulle behöva. Till slut ger jag mig, det får bli en tur runt kvarteret, den är visserligen flera kilometer lång (runt Långmyren) men den tar högst en timme. Det finns många fina byggnader utmed vägen och den första jag bromsar in för är Svalstäde i Vamlingbo. Jag brukar kalla det Gotlands vackraste hus och det ger mig hjärtklappning.

Utmed samma väg finns Bonsarve, en samling gårdar och en unik kvarn som byggdes 1905 och som renoverats och ägs av Hoburgs hembygdsförening, blåst sönder och lagats igen så att den nu är hel och ovanlig att se på. Den har självsegling genom axeln och det kallas patentsegling. Om man slår på Bonsarve kvarn står det mer.

Vägen passerar Rofinds och ute till vänster i en hage där korna betar ser man Slottet vid Hulehällar, en ruin från något medeltida årtal, som det är ganska fritt fram att fantisera kring. Byggnaden har haft flera våningar, ligger i ena änden av Långmyren, som tömdes på vatten i slutet av 1800-talet. Vi har besökt ruinen då och då ända sedan 1965 och den ger alltid upphov till tankar om hur det kan ha sett ut och vad man levt av.

Vasten kring betesmarken som är påklädd med slån och enbuskar

Slånbären är redan blå

Enbären blir blå andra året men här har de dessutom skrumpnat.

Numera finns skylt och parkeringsplats, stege över ko-stängslet och en upptrampad stig ut till ruinen. Då jag gick ut i kohagen fläktade vinden kring huvudet – men – utmed den gamla stenvasten bromsades  vinden upp och det blev hett som i en ugn. Slånbären var redan blå och enbären likaså.

Fridarve, har ruinen hetat som gård men på skylten står nu Fredarve

Intill den gamla gården låg förr en cirkelrund stenskiva över en brunn  man kunde kika ner i den, stensatt och djup som i en saga av bröderna Grimm. Lite längre från gården finns en stor grop och när barnen var små möblerade vi gården med en ankdamm här men nu undrar jag om det inte bara var ett vattenhål för kreaturen, skapat under de senaste århundradena. Nu har slån trängt in i ruinens rum och det går inte att skapa samma förundran över byggnaden längre. En farmannabondes hus är väl så långt som historikernas tankar sträcker sig. Plats för lager och inte långt till hamnen, man bodde inte alldeles intill sjön förr.

”Slottet på Hulehällar”

Väggfast hylla eller skåp

Avlopp

Brunnen inhägnad

Rödklint på stigen

Vår flytt från hus med uppväxt trädgård  till lägenhet i tätare bebyggelse för en del år sedan, var både önskad och fruktad.  Vi grejade det och ångrade oss inte, men det fanns en del vi ändå saknde och förutom trädgården var det  den nära skogen, Runbyskogen.

Det blev inga skogspromenader bland flervåningshusen och vi letade efter gröna stråk att se årstidernas växlingar i. Folkparksområdet hade en remsa obebyggd  mark utmed Dragonvägen och där fanns en gångväg och för länge sedan hade man planterat lite buskar och satt ut två soffor, Väsbyhem hade inhägnat en hundrastgård och där fanns också en minigolfbana. Vi gick ofta gångvägen som vi trodde hade en framtid som grönt gångstråk, men störde oss på att buskarna fått bli risiga smalträd som växte stökigt och när man äntligen klippte gräset hamnade det i drivor på gångvägen och kring fötterna, hela det gröna området var liksom lite styvmoderligt omskött.

På vintern trängde vatten upp på ett ställe ur backen och det bildades svallis i mängd som en del vintrar bredde ut sig och täckte hela gången och isen byggdes en del år på ända ner till passagen under Dragonvägen.

17 nov 2013 skrev jag om vägen och har några bilder med och ångrar förstås att jag inte tog fler under de år vi ändå hade glädje av den.

1 dec 2016 var Dragonvägen med på ännu en blogg, uppriven och avstängd för alla de ledningsdragningar som behövdes för tillbyggnaden och förtätningen av Väsby och däribland  just den smala remsan av grönt som väl ingen anat att den en dag skulle få rymma höga flerfamiljshus.

Dragonvägen från söder med ett påbörjat förtätningsobjekt på före detta parkeringsområde.

Nu har vi fått tillbaks Dragonvägen och den raka kontakten med omvärlden, ett tungt och tätt höghus med många små lägenheter reser sig nu intill de blå husen , det har fortfarande gredelina underkläder och den färdiga visionen sitter på en skylt intill.

Just nu finns inte ett spår kvar av den förvildade markremsan utmed västra sidan av Dragonvägen, de små knallar av berg som skymtade  genom grönt oklippt är nu bortsprängda och man har dessutom urholkat berget och marken kring och skapat en grop som tillåter flera våningar under marknivå.

Här vilar hjälpredorna efter stängningsdags långt under hundrastgården och promenadvägen.

Killen i gul väst styr något borrartatoch vattnet skvätter

Nästan allt styrs från maghöjd

Här står en stenfylld skopa och väntar efter en rast, hur orkar den lyfta?

En gulklädd klättrar faktiskt upp i maskinen

och när lastflaket är lite för långt ifrån skopan rullar bilen sakta bakåt utan att någon sitter vid ratten.

Man spränger sig längre ner och här är inritat ett rejält flervåningshus.

Minigolfbanan har fått ett lyft på andra sidan om Centrum och inga ljudliga stormar har blåst kring förintandet av den gröna remsan utmed Dragonvägen, inga förbisedda gravhögar har rapporterats, ingen svallis om vintern kommer att hindra broddlösa fotgängare.

En strålande vacker oktobersöndag var det, men man behövde både mössa och vantar för att kunna njuta helt av färgerna hos lövträd och buskarnas fallande blad. För att komma undan alla byggplatser och grävningar som pågår längre och längre ut från centrala  Väsby, valde jag att åka till Runsa och kolla hur skeppet mådde, om det var alldeles dolt under växtlighet eller om någon hade klippt gräset kring stenarna ?

På parkeringen stod bilarna tätt. Ute på åkern som man måste går runt när grödan är på tillväxt, såg jag folk promenera bland plastkuberna, aha , man kan gå tvärs över, skönt att slippa gå landsvägen.

Lite oväntat kom en vind från norr och det blev kallt om öronen, jag siktade mot skogskanten där jag trodde att skeppsättningen låg men slån och sly bildar en så tät vägg att man ser inte från åkern om det finns öppna ytor alldeles innanför. Det var lite som att vara på sjön och blanda bort sig bland små öar.

Här var i alla fall en öppning in mot skeppet och en stig var upptrampad genom ett dike.

Man kommer in vid de akterska stenblocken, inget är klippt och det är svårt att se alla blocken  från aktern. Klippan som nu är helt dold bakom lövmassor har nog haft betydelse för det är från den man kan se hela skeppet.0

Blotstenen  i mitten syns knappt där den ligger djupt nerbäddad, vad minns den?

Fallande löv

Bakom den gamla björken står det kanske ännu äldre äppelträdet som antagligen ympats någon gång och blommar med olika delar av kronan på olika tider

Vid foten av stävstenen ett äppeloffer, undrar om äpplena är från det gamla trädet ganska nära.

Tre av äpplena var väldigt stora, de största jag sett i år.

Nya alléträd

Det lyste gult om flera åkrar, tror det var någon senap som kommit igång sent.

Lasse och jag var på väg hem från våra jobb och gick från Scheelegatan mittemot Rådhuset och svängde in åt vänster på Hantverkargatan medan vi pratade om var vi skulle äta middag. Att ställa sig och skala potatis och laga till något  som krävde tid och ansträngning var lite motigt efter en hel dag på labbet med skärpta sinnen och jag suckade och frågade om vi inte kunde gå ut och äta någonstans, det gjorde vi ofta när vi båda hade full lön och inga barn. Vi svängde ner till vänster in på Hantverkargatan och fortsatte fundera över middagsmat. Eller kanske bre en smörgås, nej jag orkar inte det heller. Jamen jag brer gärna smörgåsar sa Lasse och samtidigt skyltade en affär på Hantverkargatans udda nummersida som jag inte sett förr med skinkor och korvar i fönstret och jag bromsade lite och såg genom glaset på dörren att där låg hopvikta hummer-eller stora kräftstjärtar i en glaslåda på disken och jag föreslog fort, vi kan väl köpa en kräfta var. Ja, sa Lasse eller åtminstone tre, en förslår inte långt. Vi gick ner ett par trappsteg till butiken och jag förstod att de vackra rosa skaldjuren inte var särskilt kylda, de låg i samma värme som allt annat i butiken och vad kan inte ske med skaldjur om de förvaras fel ? Jag ångrade kräftförslaget – men plötsligt mindes jag att Lasse är överkänslig mot kräftor och skaldjur. Lasse, Lasse, du kan ju inte äta hummer och kräftor ropade jag men han hörde inte och då försökte jag en gång till men han rörde inte en min, varför svarar han inte, så jag tog tag i ärmen på hans jacka och skakade och sa, du kan ju int… och där låg jag och slet i kudden som inte hade någon arm innanför och jag fattade till slut att jag drömt. Det var första gången jag drömde något med Lasse sedan han dog, vi hade ett så tätt förhållande och jag har undrat varför jag aldrig drömmer om honom.
Det här var natten efter 8 november, vår bröllopsdag. Hela dagen igår levde jag för nuet och hade annat i tankarna än att fira att jag inte längre har någon att fira bröllopsdag med. Var det bröllopsdagen som ändå spökade? Trappan från Rådhuset med 1 dm stöpsnö som rann in i skorna år 1950? Då gick vi till Piperska muren efteråt och åt sjötunga med Eivor och Rune, i natt gick vi ensamma på Hantverkargatan.

Bergaskogen och dess växter läste jag som rubrik för Bo Mossbergs utställning i Väsby konsthall nästa år.  Margaretha Bååth med botaniskt måleri delar väggarna med Mossberg, hennes rubrik är Vackert och vilt.

När jag läste ”Bergaskogen” kom mer än 50 års skogsvandringar tillbaka, den var ”vår skog” och främsta anledningen till att vi blev kvar i Upplands Väsby. Där gick vi med barnen och hundarna men även utan dem. Barnen var små innan det fanns daghem ii Väsby så vi blev våra egna skogsmullar. Barn lekte ute på den här tiden, mammorna var hemma och när de blev större, var de gärna i skogen. Själv hämtade jag kraft där och när jag skrev på uppsatser gick jag ut bland träden och pratade ihop meningarna och klarheterna radade upp sig. När Lasse och jag flyttat från vårt markboende, längtade vi till den nära skogen och då åkte vi upp och ställde bilen vid högstadiet och gick rullskidspåret, gångvägen runt skogen var jämn och lätt att få med sig rullatorn på. När Lasse nu är borta har nöjet med skogen bleknat.

Bergaskogen har varit en bit äkta skog som innehåller allt, kala bergknallar, mossiga kullar, blåbär och lingon, hallon, smultron och svamp. Granar och tallar nu i jätteformat, ett stenbrott som jag kallat Öpirs brott, små kärrgropar, de första åren hittade jag både odon och skvattram på de fuktiga ställena och långt nere bland gamla granar växte linnea i långa revor, jag har skrivit om delar av den här skogen flera gånger. Man har kunnat gå in var som helst i den och känna skog, inga spår av burkar och kartonger eller skräp på marken , smala djurstigar och några bredare som är lättare att gå två i bredd på.

Jag fick plötsligt bråttom att gå en runda och helst nu innan snö och is börjat packa sig på stigarna. Sedan plastskenorna i rullskidspåret togs bort blev  stigen runt skogen bredare, kommunen började röja lite kring gångvägen, man hackade ner röjda småträd och grenar till flis och strödde på stigen så den blev mjuk att springa på. Så var det i flera år och området som stigen gick runt var jfortfarande just en skog.

Barnen från det nära bostadsområdet  har växt upp och är kring 60 år, den utbyggnad som alla med det härliga läget fruktade, fördröjdes och nu lever få av dem kvar. Barn springer inte lösa i skogen längre, slitaget är  mindre och skogen har fått vara ifred.

Solen visade sig idag, men strax efter klockan ett stod den ändå lågt, den orkade inte över trädtopparna åt norr . 10 grader varmt och mycket fukt i luften, mossorna var livligt knallgröna. Det första jag mötte var orangea metallsaker på en utbyggnad av stigen fylld med träflis. Javisst ja, det har stått något i lokalbladet om det fina utegymmet som önskats fram kring spåret. Det syns ju verkligen, ingen undgår att se.

Mossann är saftigt grön och de unga granarna står med utbredda grenar men nu kommer nästa gymredskap på en utvidgning av stigen.

Stadiga och väl förankrade, här förstår jag att man ska gå balansgång.

Utan bruksanvisning är de olika redskapen svåra att förstå, varför måste man springa rakt upp på den mossklädda lilla höjden och riva av mossan så hjärlöst. Kollar på nätet, redskapen utmed stigen utgör en  hinderbana eller OCR-bana

och här har mossan fått ryka även utan stege. Jag ser det som ett skapat sår i naturen.

Sten med mossan kvar

Snart nere vid trädgårdarna, vilka överraskningar, en ganska stor yta har jämnats ut för något som antagligen heter något, men ett främmande element i skogen är det.

En av  många granplanteringar från 60-talet.

Hela rundan är 2 km och vi har 1 km kvar.

En solstrimma tar sig ner på marken. Här är det som kallas ”utegym”

Nu har jag letat upp utegym på nätet och där ligger det, Upplands Väsby kommun utegym.

Redskapen utmed stigen är en hinderbana  för OCR-träning för hinderbanelopp. Jag slår upp OCR på nätet och hamnar bara på vänster sida av ett inbetalningskort, nej OCR i skogen står för obstacle course running, idén är att man med ”naturen som redskap ska simulera den påfrestning som kropp och psyke utsätts för på ett OCR-lopp genom övningar som utmanar kroppen och knoppen”, det står faktiskt så. Nu ser jag klart skillnaden mellan då och nu.

Att respektera och skydda den natur som  har tillstånd att finnas  är en sak och att se den som ett redskap ger den en helt annan funktion.

Skidspår som korsas behöver vara planskilda.

Slänten har brutits för en gångväg, här i gruset har vi stirrat efter stenmurklor tills skogen snurrade, men det var då de fortfarande gick att äta efter förvällning-. Vågar någon äta murklor numera? Nu har jag då egentligen gjort reklam för OCR-hindren i Bergaskogen, med att visa de mycket synliga monstren som jag tycker är onödiga och säkert ganska dyra att få på plats. Busken med vita bär nära skolan i slutet av varvet skvallrar om att här har det stått hus där någon bott. Vi var lyckliga nog att bli vänner med ägarna till Berga där båtsmanstorpet övra Runby 65 ännu står men som ett igenspikat ruckel  De övriga husen är helt förintade, ägarna döda och endast snöbärsbusken säger att här låg hönshuset.

Båtsmannen hette Leijon och hans efterlevande maka var Anna Lejon. Vid torpet fanns en rotäkta ros med sagolikt väldoftande blommor, av Annika Ramqvist på Berga fick vi en bit rot som med åren kom att täcka ett helt hörn av vårt hus. Den gick under namnet Anna Leijons ros och vi gjorde saft efter fläderblomsrecept av de mörkrosa blommorna.

Det känns märkligt att stå med en fot i forntiden och veta hur det är att vara tvungen att återbruka allt som är möjligt och även omöjligt. Mina föräldrar var båda ett av 9 syskon och födda på 1800-talet. För dem var allt som låg löst resurser som kunde användas eller omvandlas till något användbart för de nära eller någon man visste behövde. Kläder syddes om och ärvdes av syskon och när det till slut inte gick att få till något av tygbitarna hamnade de i lumpsäcken. Pappersbruken gjorde papper av lumpen som lumpsamlare hämtade och lump var en bristvara fram till 1870. Då började man använda trä som råvara till papper och lumpen blev överflödig och då klippte man mattrasor av tygbitarna och sydde ihop dem till långa remsor som man vävde trasmattor av. Trasmattor kom inte att ligga på våra golv förrän i slutet av 1800-talet. Nordiska Muséet som vill spegla de sista århundradernas klädmode, har haft ont om kläder som ”vanligt folk” använde från den här tiden., festkläder finns men inte arbetskläder. Deras kretslopp avslutades som något annat än kläder.

Själv fick jag omsydda kläder, min mamma sydde om klänningar hon fick av sin syster Hilma och  allt blev väl inte konstigt men många mönstrade tyger kändes alldeles fel. Om jag knotade blev hon arg, det klarade jag inte så det måste undvikas. Jag var så less på det hemsydda och återanvända och jag längtade efter något som var alldeles nytt och ”mitt eget”. Det som blev kvar av mina första avlöningar sedan skolavgift och hyra var betald köpte jag kläder för och skor. Jag skulle inte kunnat tänka mig att gå in någonstans och prova begagnade kläder, nej nytt måste det vara och i rätt storlek.

Här skulle jag kunna sätta punkt för pratet om min motvilja mot loppiskläder och glädje åt nya plagg men livet fortsatte. När vi fick barn och jag blev hemmafru och vi levde på bara en lön, då visste jag precis vad man kunde göra för att få klädkontot att räcka bättre för de snabbt växande barnen. Sy själv, men att känna igen ett tyg som varit något annat förut var nog lite skämmigi, hellre då sy av  ett nytt tyg, men så länge barnen var små och det inte fanns dagis, märkte de inte vad de hade på sig och där satt jag och sydde, precis som min mamma, men snyggt skulle det vara, inga slinkiga tyger med tantiga mönster på småbarnens kläder. Men så fort det hemsydda blev besvärande för dem, slutade jag, allt skulle inte upprepas. Återbruk är inget nytt för många äldre människor och det har haft en del med ekonomi att göra och när valen är få har möjligheten att uppfinna stimulerats.

Det återbruk som nu är ”inne” är av ett annat slag än det som en gång var av nödtvång, i dag kan man välja återbruk av helt andra skäl och ett kan vara kvalitet.

Snart är jag framme vid anledningen till det här pratet om återbruk. Jag sitter i en ny men återbrukad stol. Karin fick på sin hemväg se att man tömt ett kontor på möbler och överst på en kärra stod en stol hon kände igen. Det var en Åke Axelsson-stol hon blev förtjust i då hon för länge sedan jobbade en sommar hos stolskaparen.   Hon tvärbromsade och frågade killarna som var på väg med lasset om hon kunde få den översta stolen. Jovisst det gick bra. Den var klädd invändigt med en trasig dyna som hon tog bort och sen var stolen ok. Karin var upprymd över stolen och sin egen snabbhet, själva designen är från 1980 och jag fick frågan om jag ville ha den.

Lasse och jag hade varsin ganska billig snurrstol som skruvarna ramlade ur en efter en och sakta miste sina funktioner. Lasse ramlade av sin stol en gång och vi siktade på att skaffa en med karmar som kunde hindra fallet lite om han somnade till. Det blev aldrig av och nu är det min tur att behöva en karmstol efter ett fall i höstas. I förgår kom Karin med sitt fynd – stolen. Den rymdes bra i skrivhörnan och jag valde att ta emot den.

Bilden lånad från Auktionsverket

Stolen heter Waxholmaren och den ramlar jag inte ur. Jag sitter som i en liten kalvkätte. Materialet är bok, inga skruvar kan lossna och det syns knappt att den är använd. Karin körde min rangliga snurrstol till sopstationen. Den är nog däremot svår att få en återbrukare att glädja sig åt.

Det här blir en tråkblogg, det beror kanske på att vi är inne i de så kallade oxveckorna. Ingen måste läsa den men jag måste skriva den, så jag fortsätter

Första saknaden som inte ger sig är den efter Lasse. Den ligger där tyst och avvaktar och reser sig då och då och påminner om det som var.  Men på nyårsafton hoppar den upp och sätter sig på mina axlar och sitter kvar tills januari är slut. Den förser mig med bilder från Lasses sista veckor Saknaden är väl rätt naturlig men min oförmåga att göra hans sista tid till något mer rofyllt än det blev har stört mig. Ingen låtsades om hur slut han var, han kom som ny på fyra olika avdelningar. Ju mindre känd han var dess mer prövade man på honom , hans blodomlopp fylldes med mediciner som han aldrig varit i närheten av och han fick sova i diskrum och förråd och ställen där det inte var tyst en minut. Jag var den här gången inte beredd på att han skulle dö, vi har ju varit odödliga hela livet, varför inte nu också?

Ingegerd dog, Lasses  lite äldre kusin, distriktssköterskan som alltid visste allt, som jobbat till över 80 som skolsköterska, alla kände henne och behövde hennes erfarna öga. På hennes begravning häromdagen var den sida i kyrkan där vänner, grannar och bekanta satt, full av människor ur det förflutna. Åh titta, med kritvitt hår och samma spetsiga näsa som förr, en mamma ur Nickes klass och där satt Ingrid, mamma och lärare ur Karins klass och på vägen ut gick en dam upp mot mitt ansikte och sa hej, känner du igen mej? Efter att sett henne i ögonen såg jag att det var en fröken vars första jobb var Karins klass, numera pensionär. Men vem är jag? Alla har blivit gamla och här står jag och är ännu bara ett stort barn.

Aimees julkort kom inte i år, aha något har hänt. Aimee född i Estland har varit med om nästan hela mitt textila äventyr. Hon kom som flykting från Estland på 40-talet och fick polio i Sverige och det  handikappade henne. Vi bytte erfarenheter, vi gav varandra allt vi visste och hennes historia är alldeles sagolik, tänk om jag kunde orka berätta. Jag följde med henne på resan tillbaka till Estland en vecka, vi var ganska tidigt i Tallinn efter att Estland blivit fritt. Aimee är en hel bok och jag saknar henne för allt hon gav och tog emot.  Aimees son Johan ringde och berättade att hans mamma dog redan i våras men han hade missat att berätta. Var är Aimee begravd? Hon ville ligga i Östersjön mellan Estland och Sverige och det hade Johan ordnat.

Monica dog och Tollef blev kvar. Monica var dotter till en kusin till mig, jag visste att  kusinen hade flera barn men egentligen inte så mycket mer, Monica letade upp mig och ringde en dag, vi träffades när Lasse redan var bräcklig men vi tyckte alla om varandra och fick en härlig tid, vi träffades då och då med några månaders mellanrum och pratade om allt vi inte tidigare hunnit med. Tollef fick vara med Monica på en oväntad halvårs resa mot döden och utan hopp om tillfrisknande, en grym resa. Vad jag saknar Monica.

Birgitta min bästis dog och utan att jag var där eller visste vad som var på gång. Jag pratade med henne sedan Stig dött, han hade någon okänd sjukdom som han kanske fått under sina botaniska resor i varma länder, jag tror hon utmattades av att sköta honom, han hade mycket att skriva innan han kunde  släppa taget om att leva. Jag har undrat mycket om Birgittas resa, blev hon som jag bara 11 eller 12 år?

Mina gamla vänner från Skottlandstiden skriver till jul ordentligt och håller reda på var barnen befinner sig. Frank och Ingers  julbrev brukar vara först, Inger är norska och Frank är engelsman, de bodde i Balgillo House, spökslottet som var huvudbyggnad i området som Mr Downie bebyggde med små bungalows. Frank var kemist och Inger labass. så vi hade gemensamma samtalsämnen förutom barnen  som föddes lite samtidigt. Båda hade ögon som såg allt som flög eller växte på marken. Vi träffades flera gånger efter att vi återvänt till Sverige, en gång hade jag Gösta och Karin med och vi  hälsade på och bodde över hos dem, sen möttes vi i Köpenhamn en gång och sista gången vi sågs var här hos oss där vi bor nu. Vi hade härliga oförglömliga möten. Deras lilla fyrkantiga julbrev låg inte först som vanligt vid Luciatid i brevlådan, nej det kom inte alls, något måste ha hänt. I ett brev från Frank för några dagar sedan berättade han att Inger hade nu glömt allt och måste tas in på ett hem för dementa. Det hade kommit plötsligt. Inger lever ännu men jag saknar henne ändå. Vi berättade för varandra om allt som hände oss och våra barn. Inger och Frank firade ett nyår på Hurtigrutten, hur de kunde få för sig att göra det, två 80-åringar, vi fick hela berättelsen, om färden i ishavet den  gör inte vem som helst om.I förgår  var jag på konstutställning och såg Bo Mossberg och Margaretha Bååth  i Väsby konsthall, båda med ögon för det som blommar.  Siv Andersson och jag älskade båda Bo Mossberg. Siv var målarinna som varit tvungen att utbilda sig till något som gav bröd, så hon blev kartritare men hon gav inte upp sitt måleri. Siv dog för något år sedan , jag saknar Siv, nu finns ingen längre att dela minnen från 60-talet med och särskilt inte Bo Mossbergs framgångar, vi hejade på honom från början och jag kramade Bo Mossberg i söndags från oss båda.Det är många människor jag kommit nära och som nyligen lämnat det här livet och det vi haft tillsammans är det jag kan glädja mig åt. Men det är svårt att glädjas ensam i efterskott, det är ju nu vi lever och det är nu jag saknar.

De här är oåterkalleligt borta och saknaden är det enda som är kvar men man måste inte dö för att sätta igång min saknad, den funkar bra även för levande människor.

30 januari 2019 har Lasse varit borta i två år. Det är ännu för kort tid för att få ett perspektiv på det liv vi levde tillsammans.

I går kom ett brev från Frank, vår gamla granne som är gift med norska Inger och som nu vårdas på ett hem för dementa och har glömt allt efter 67 år tillsammans. Det är ett långt brev om deras liv och som Inger skulle blivit glad av att läsa och han ber mig till slut att berätta om Lasse, vi talade aldrig om våra äktenskap. Vi har mest pratat om barnen och om våra resor, Inger och Frank var senast på Orkney och fotvandrade runt alla märkligheter på öarna.

Jag ska försöka skriva och berätta för Frank, det blir på engelska och kanske perspektivet infinner sig.

För ett par dagar sedan kom en länk som meddelade att en entré till Tivoli, en del av Nationalstadsparken ska invigas den 28 april.  En innehållsrik tid för mer än 20 år sedan steg då fram och bad att få bli lite synlig.

Nationalstadsparken bildades 1995 och 1998 var Stockholm världshuvudstad och då ville man inviga tre entréer till parken.  En arktitekttävling utlystes för att skapa tre entréer och en hittills okänd arkitekt vann med sitt förslag. Hon fick genomföra förslaget dvs tre olika monument, deras placeringar övervägdes noga med beställarna och de invigdes en i taget med  tal och stor publik.

De tre monumenten består av olika stora granitblock med text på alla de vertikala sidorna av meningsbärande ledord som kan knytas till området. På blocket vilar en skulptur av vit kalksten i någon grundform som kan associeras till något man vill skydda i parken. Vid Haga Norra ett fågelägg eller ett frö, vid Stallmästargården en lilja eller växt och vid Universitetet en fisk.

Vad hände sedan med entréerna?

Efter 20 år utan skötsel (tvätt) täcks kalkstensägget av lav och även övre delen av graniten och hundar tillåts lyfta på benet och blöta stenen runtom nertill.

Kalkstenen har bitvis kvar sin vithet och lyser på avstånd men en soptunna står upptryckt och täcker texten på en sida. Ett lågt staket skulle kunna hindra många hundar från att blöta stenen.

Vid Universitetet har stenen i år tvättats för första gången sedan 1998.

Ingenting utomhus klarar sig utan skötsel och förhoppningsvis går entrén vid Tivoli ett bättre öde till mötes.

Igår lördag, då jag andats sjöluft en stund tänkte jag proviantera vid Hemköp på vägen hem och då fick jag se att antik PV 444 stod och väntade intill entrén. Jag fick nästan glädjefnatt – den hade kråka på taket! Vi gjorde den långa resan genom Europa i början av 50-talet i en sådan bil och den var då nyskapande. Vi blev stoppade i alla länderna på grund av att de inte godkände körriktningsvisaren.

Det händer att man ser en gammal PV 444 ibland men ingen har haft kråkan på taket. Jag rafsade fram kameran och skyndade mej (utan rollator) att gå fram och hälsa och fråga och vad skulle jag fråga?

Mannen i bilen hette Stein och han berättade hur många bilar han hade, inte bara PV utan alla möjliga med bokstäver och siffror och de var jag väl inte varken kunnig om eller intresserad av , jag var bara glad att äntligen få se just den här modellen med kråka på taket. Han demonstrerade att blinkern funkade. Tänk att denna kråka, som togs bort på senare upplagor kunde ge mig en sådan eufori ! Kanske för att vi var med om en resa som gav oss hela Europa mindre än 10 år efter kriget. Vi körde genom alla länderna, Francos Spanien, Salazars Portugal. man körde inte in på färjor, de lyfte in bilen med kran, vi körde till Berlin i bevakad korridor med tidtagning, ja allt på denna resa gav just direkta och genuina möten i sin tids verklighet. Som alla resor gör, fast så olika.

Vägen till Hazeliusporten har en mångblommig rabatt och vårt besök på Skansen kom att bli ett besök i några av Skansens alla trädgårdar.

Selina som håller reda på vad som sker hade sett att det var Allsångsdag idag och Arvingarna skulle uppträda. Jeanna, som varit Selinas kompis ända sedan dagis har sommarjobb på Skansen och idag skulle hon vara vid entrén till Sollidens sittplatser.   Vi letade upp Jeanna, repetitioner pågick på scenen och man övade sångtexter med publiken som suttit där sedan tidiga morgonen och som inväntade kvällens föreställning, musiken dånade till ibland så marken skakade och ännu mer folk strömmade till, hur ska alla få plats? 

Den förste allsångsledaren på 30-talet var musiklärare och körledare Sven Lilja och även då var det fullt på plan av folk men alla stod och alla sjöng, jag var där med min mamma. Ingen avspegling i TV och inga kändisar eller pop-stjärnor showade och ingen fick en mikrofon framför ansiktet och låtsades oberörd. Sven Lilja lockade alla att sjunga och det var hela grejen. 

Det duggregnade då och då och här tillbringade stor del av besökarna sin dag i väntan på kvällen.

Vi gick vidare, har vi en plan frågade Selina. Min hemliga plan var att hinna se så många trädgårdar som möjligt och att gå in i så många öppna hus som vi orkade. Ett fint runt växthus innehöll en kartong med broschyrer om Skansens trädgårdar och ett par pampiga blommande tobaksplantor.

Tobak odlades ända i på 1900-talet i Stockholm, men det gick till snus. På Skansens tobaksmuséum visade man förr hur cigarrer tillverkades.

På väg mot Skånegårdens yppiga trädgård, passerade vi Skogaholms köksträdgård söder om herrgårdshuset, fint ansad och  med vackra rader av bönor och kål.                                                                                                           

Vi gick in i statarstugan och där pågick en demonstration av barnmorskeredskap (tror jag). Hade hoppats möta Els-Marie, en gammal kurskamrat från etnologin men en ung statarhustru hade tagit över stugan.

Nästa öppna gård var Oktorpsgården , den är från Halland och vi fick en pratstund med värdparet, de hade 20 och 30 års tjänst i stugorna att se tillbaka på, så här gick det att vädra gamla minnen och de kom att handla om alla de stugvärdar som inte längre lever. 

   Skånegårdens trädgård på baksidan av huset var frodig och blommande och den hade utvidgats med ett par växthus för övervintring av ömtåligare växter.

Mer ur blomsterhavet, de vita är Astilbe men de blå glömde jag läsa namnet på.

Växthus med element och belysning för övervintring av frostkänsliga växter.

På gräsplanen utanför gården fanns en grupp med stora välfödda skånegäss, när dagen är slut får de gå inomhus och det  var nu dags för stängning och de gick fram till grinden och ropade högljutt på gåsapigan. Läste dagen efter att gäss är mycket kloka och i klass med hunden som sällskapsdjur.

En titt i i Seglorakyrkan, enormt värdefullt med Skansens öppna hus på sommaren och trevliga husvärdar.

Örtagården fick en snabbtitt för jag längtade till rosengården och vi började bli lite trötta. 

På ena sidan av rosengården hade buskrosor fått växa sig väldigt stora.

Andra delen hade prydliga buxbomsrutor med namnade rosor.

En skulptur av Linné skapad till 300-årsminnet av hans födelse och vad är det han håller i?

Ett smultronblad och smultronblom, Linné trodde på smultronets förmåga att lindra hans gikt.

Emanuel Swedenborgs lusthus och fyra skulpturer som är ute under sommaren och representerar de fyra elementen.

Nära rosenträdgården finns en utgång och den använde vi oss av. De odlingar vi inte såg var tobaksodlingar på Skomakerigården och Garverigården. Boktryckerigårdens täppa såg vi inte och inte Väla skolas, Bergsmansgårdens, Hornborgarstugans eller Statarlängans, de hastade vi förbi. 

Om ni såg TV-programmet i torsdags, Arvinge okänd, om Eugenius Lukaszuk som bodde i en koja i skogen, så var han inte helt okänd för skogsvandrare i Runbyskogen och kring Bergaplan i Upplands Väsby. Han till och med fick en fin artikel i lokalbladet med beskrivning av sin härkomst och hur han levde och jag vill minnas att det framgick att han hade någon konstnärlig ambition om det var att skriva eller vad, minns jag inte. Jag sparade sidan i bladet länge för att visa Selina, hon var med en gång när vi mötte honom och vi pratade länge om natur och gifter och vårt förskräckliga sätt att leva på, visst var han ovanlig och något vi inte riktigt kände igen men samtidigt var han ett stycke levande poesi.  Jag var förstås nyfiken på hur han överlevde och frågade hur han höll sig varm och hur han ordnade sin mat. Han hade svar på allt och i handen hade han ett knippe med mossiga grenstumpar och sa att han hade en liten spis och för att elda samlade han nedfallna trädgrenar. Jag har letat efter den sparade tidningssidan men den är försvunnen. Selina var nog bara sex eller sju år den gången så det är minst 14 år sedan.  Väsbytidningens artikel kom något år senare.

Man  mötte honom då och då i skogen, han rörde sig tyst som en skugga, men om man själv höll låg hastighet så fick man oftast en pratstund. Flera av motionärerna i Runby var lite oroade och undvek vissa stigar där de kunde stöta ihop med den främmande mannen.

Åren gick, Selina flyttade till Japan och vi till centrala Väsby och jag glömde skogsmannen. Tills en dag för sju år sedan då jag började se honom gå till och från Väsby Centrum, han rörde sig med samma gångart som i skogen, långsamt och osynligt. När han gick från Centret bar han ett par kassar med skivat bröd som stack upp ur påsarna. En dag satte han sig på en av Dragonvägens bänkar och innan han hunnit öppna sina påsar var en flock måsar runt om honom, de visste vad han kunde bjuda på.r

r

Bilderna är från  15 juli 2012

Programmet: Arvinge okänd finns på SVT-play, det visades den 5/12  på TV1 och heter Mannen i kojan.

Nyår med Murrays, vår ”first foot”

Om någon känner igen det här, beror det på att jag  berättat det en eller flera gånger förut, men det hör lite ihop med dagen.

Vi bodde i Skottland i ett småhusområde för mer än 60 år sedan och när det blev jul, hände ingenting, cementblandare och tyngre arbeten i området upphörde inte att låta och ingen var ledig, man jäktade inte med kakbak vare sig före eller under juldagarna. Man firade inte jul i Skottland men jo, den katolska familjen gick till midnattsmässan, och det märktes ju inte på dagtid. Däremot såg man fram emot att fira Hogmanay dvs Nyårsafton och Nytt år, det var verkligen något att fira.
Familjen Murray hade tagit som sin uppgift att göra oss hemmastadda och smälta in i det skotska livet, så de bjöd in oss på nyårsafton för att fira årsskiftet
Jag minns inte längre vad vi åt men vi drack hembryggt fläderbärsvin. Och det var inte bär från äkta fläder utan från den röda druvflädern, den man ska undvika och det smakade som druvfläderbusken luktar, det vill säga lite vämjeligt..
När klockan närmade sig 12 rörde sig några enstaka personer utanför på Ferndale Drive och de styrde mot äldsta parets hus i raden och ett par andra ställen. De var säkra ”first foot”, utskickade av vänner eller någon som ville att de inte skulle missa att få en ”first foot”.
När nya året börjat får man inte lämna huset förrän man fått en första besökare, en ”first foot”   och     den ger då välgång åt huset och bör ha med sig något symboliskt, som ett stycke kol, en fisk eller något av silver, men det går också med något annat livsnödvändigt som huset inte ska lida brist på under det kommande året. Kol var bränslet den här tiden, alla brasor eldades med kol, fisken var Arbroath Smokies dvs varmrökt haddock (kolja), vi var nära Arbroath på östra kusten och som silver passade en slant.

Strax efter klockan 12 hade grannen längre ner på gatan tydligen kommit loss och knackade på hos Murrays, han var journalist och hade med sig en bok till Jimmy Murray och fick som tack ett glas whiskey. Nu hade whiskyn kommit fram. Vädret ute var milt, ungefär som här nu, ingen snö på marken och de små gräsplättarna framför husen skimrade i grönt. Efter en stund vimlade folk utanför, herrarna utan kavaj och flera bar på en whiskey flaska och man gick från dörr till dörr och fick och bjöd varandra på en dram och önskade Gott Nytt År och såg till att alla kunde komma ut ur sina hus och man var ”first foots” åt varandra.
Murrays följde oss sedan över gatan hem och blev därmed vår räddning och vi fick en stor kolklamp.   Att inte få en ”first foot” var ett dåligt tecken och man kunde höra senare i speceriaffären hur man konverserade med kunderna och frågade artigt om man haft någon first foot och då gällde det att kunna svara ja.

Tänk om jag skulle skaffa något drickbart och gå ner till min granne Barbro vid 12 och sen går vi båda ut och ringer på hos de andra grannarna i huset och skålar. Jag prövade min idé på Karin. Men du måste väl först ta reda på om Barbro är vaken så dags, jag tror inte att någon gillar att öppna i pyjamas. Nej det kanske inte är självklart att det vore så lyckat. Ja nu blev det inte så, annat kom i vägen. Pratade med dottern om de fantastiska nyåren på Ferndale Drive och hon sa, ja, ja jag vet, jag har ju fått höra det där under hela min uppväxt. Jasså, ja då är det väl bra att ha en blogg. God Fortsättning på Nya Året!

Stenby återbesökt

För tio år sedan nästan på dagen, skrev jag en blogg som handlade om en plats i Uppland  jag upplevde som barn och vars människor kom att ge mig en uppfattning av världen på landet (i Uppland) och som var väldigt annorlunda den jag fått genom att bo i städer som Uppsala och Stockholm..

I natt har jag drömt om Stenby, det har nog inte hänt förut. Jag var tillbaks på tomten vi lyckades köpa och jag höll på med att rensa undan buskar som lyckats ta sig upp medan jag tänkt på annat i många år. Jag minns att jag älskade tomten, den var ett stycke natur som blivit över då byns bebyggelse kom till. Den hade en lind, en ek och en hassel med stor omkrets  och två vildaplar. Blå och vita sippor täckte marken på våren och liljekonvaljer fyllde en tredjedel av ytan lite senare. Jag gjorde en karta och skrev in alla växter jag kunde läsa mig till att vi hade och jag noterade allt.  Grannen hade också en lind och en remsa med liknande lundvegetation och mellan lindarna fanns vårärt på våren och två präktiga stånd av spansk körvel senare. Jag rensade och gladde mig på förhand åt att det skulle blomma så mycket bättre nu när skräp-buskarna kom bort, jag såg inte huset som vår köpare hade byggt sedan vi sålt. Trallbanan som vilade på krossad kalksten från gruvan ett par kilometer upp i skogen var vår andra gräns och jag kunde höra tippvagnarna skramla när de kom rullande från skogen och det lite högre ljudet när de gick ut på träbron över landsvägen.  Tänk att bilder kan ligga kvar i  minnet i detalj och dyka upp utan synbar anledning i drömmen efter 80 år.

I morse när jag vaknade var jag kvar i Stenby och försökte komma på vad de olika människorna hette som bodde där. Bonden och hans fru som vi handlade mjölk av hette Ekholm, Elis och Lisa?,de hade något barn ungefär i min ålder och fick ett litet sladdbarn som döptes till Björn, ett mycket älskat barn. Pappan Elis målade när han fick tid, det var mycket ovanligt med en tavelmålande bonde. Jag till och med kollade om det fanns någon i Vattholma som ännu hette Ekholm – jaha – en Björn med fru.

Nu kommer det märkvärdiga. Då jag tittade på mobilen vid lunchtid såg jag att någon svarat på en mycket gammal blogg. Någon från Vattholma vill ha lov att skriva i sitt blad om mina minnen från Stenby.  Men oj, jag har ju precis kommit hem därifrån !

Det har blivit ett uppehåll i bloggandet.

Men i dag sken solen och det var dags att gå en runda med öppna ögon dvs rundan var bara från kyrkan och en bit ner utmed Edssjön där de häftiga alarna står i vattnet. För några år sedan sågade man ner den täta raden av gamla knotiga träd som gav en hänförande utsiktsbild mot sjön från Runbyskogen, men omgivningarna är nu helt förändrade, så det blir nya utsikter. 
Det är mycket vatten igen kring stränderna, en del år har vattnet gått ända upp på promenadvägen medan andra år har det varit torrare.

Stigen utmed sjön är intensivt trafikerad åt båda hållen.

Vassen är hög och tät

Till och med torrt, visset gräs drar till sig blicken.

På samma plats alla år samlas kråkorna här, ibland på en fläck på åkern intill eller just i de här gamla alarna. De brukar kraxa och föra ett hiskligt oväsen, men ännu har inte hela släkten kommit

På somrarna betas marken av härdiga kreatur

Boken om ormbunkar har kommit, den är välkommen, jag skulle läsa den och skriva något. Jag gillar ju ormbunkar, under årens lopp har jag haft flera i krukor och i trädgården hade vi planterat den yppigaste ormbunksgrönska utmed garagets hela skuggvägg.

Boken visade sig vara så innehållsrik och inspirerade mig till så många tankar att allt som dök upp fick inte plats eller också låg det för långt ifrån ämnet för att platsa. Författaren Anton Sundin med fotografen Elisabeth Svalin Gunnarsson har beskrivit och fotograferat Ormbunkar och visar upp det i en bokform som är lite annorlunda. När jag brottats en tid med galna bokstavsformat och reagerat på märklig disposition av text och sidor utan text, svagt tryck och tryck i färg på färgad bakgrund och typografiska kullerbyttor, beslöt jag mig för att strunta i det jag inte hade vokabulär till och i stället tolka enbart författarens ord även om jag måste ha ett förstoringsglas till hands för att kunna uppfatta en del av dem.

Jag fångades av Sundins växtbeskrivning, växtens delar och deras namn, allt var tydligt och riktat till en som ville förstå. Dock, hur uttalas rachis och är det bara en bit skaft?

De tre vanligaste ormbunkarna för mig efter alla skogsvandringar är örnbräken, stensöta och träjon. Min bild av dessa berikades men även förändrades. Av stensötans rot kunde man (förr) göra ett avkok som fungerade slemlösande vid halsbesvär, mald rot kunde blandas i dåligt snus för att det skulle smaka bättre och man kunde smaksätta grytor mm. När jag för stensötan på tal med Karin säger hon,  jag äälskar stensöta, när jag gick i femman hade vi en klubb, stensötaklubben, det var Lotta, Ann-Marie och Marie och jag, vi hämtade stensöta i skogen ovanför skolan och skalade rötter och tuggade på. Maris pappa gjorde små klubbmärken av eneträ som hängsmycken och glödritade våra namn.  Men Karin. det har jag aldrig hört talas om. Nej klubben var nog hemlig.

Stensöta

En till som inspirerades av stensötan var Veit Brecher Wittrock, mannen som flyttade Bergianska trädgården (1883) till nuvarande plats. När han tittade till den nyplanterade ormbunksavdelningen och kollade hur plantorna tog sig, såg han att stensötans blad förändrades med temperaturen och hur deras form förändrades vid torka och återgick till sin vanliga form när den fick vatten på bladen och inte enbart genom roten. Men mer om det senare.

Örnbräken

Örnbräken har jag älskat för formens och den gröna färgens skull och läst av färgen när den annonserar att sommaren är slut. Det är klart att jag förstått att i de nyplanterade tallskogarna på Gotland finns inga blåbär om örnbräken har brett ut sig, men jag har inte förstått att de räknas som invasivt ogräs och hatas av många. Jag läste nyligen Gubbas hage av Kerstin Ekman och tog del av hennes intensiva motvilja mot just örnbräken och hur hon knipsade dem knips-knips just när de stack upp sina  nya kräklor. Hon ville hindra örnbräken från att sprida sig från skogen ner till hennes hage och skugga (döda) de blommande växterna. Det lät hårt och jag väntade nog inte att Sundin skulle bekräfta hennes avsky men i stället fick jag veta hur illa de tycker om örnbräken också i Storbritannien, där skandinaviska vikingar introducerat den. Den har intagit 3 % av Storbritanniens  yta och wild life trust skriver att örnbräken (bracken) är giftig för betande boskap och små däggdjur. Den innehåller cancerogena ämnen läste jag för många år sedan och man ska inte äta den, men ändå är det vad man gör i stora delar av världen. Hur gick det nu med min kärlek till örnbräken?

Nyutslagna örnbräken

Träjon skyddade enligt gammal tro mot intrång från sådant man inte ville ha in i huset, allt ifrån väsen till råttor. Man kunde se var i skogen ett torp legat, när alla andra spår var borta, Man planterade gärna träjon som skydd på var sida om ingången eller i en rad utmed en husvägg. Då kom jag genast att tänka på Nyfors. Där föddes Lasse när familjen drev kvarnen men var stod boningshuset? Den täta gröna raden av ormbunkar visar var huset stod. Men är det verkligen träjon, de blir inte fullt så höga, undrar om det inte är strutbräken i raden vid Nyfors?Strutbräken? vid husgrundet i Nyfors

Det tatariska växtlammet har fått ett helt uppslag, det är en snårig skröna med rot i 1300-talet. I den engelske resenären John Mandevilles bok Voyages, säger sig Mandeville ha sett ett träd hos Khanen i Tatarien där det växte ut små lamm på trädets grenar och det bör då ha varit en korsning mellan träd och lamm (får)). Alla resenärer sökte sedan detta träd men fann det inte. Hela historien blir obegriplig om man inte vet varför man ville se detta träd.

Det berömda träsnittet av en bomullsplanta från John Mandeville´s ”Voyages” 1350

Det handlar om tiden på 1300-talet, då bomullen introducerades i Europa. Arabiska köpmän sålde bomullstyg men höll fiberns och trådens ursprung hemlig. Man hade hört något om att den gjorts av ull som växte på träd och Plinius hade döpt växten till lana arborea, det blev Baumwolle på tyska och vi har gått i det tyska spåret och säger bomull. Baum visste man vad det var och Wolle kunde bara produceras av får och när erfarenheten bromsade fantasin kunde man bara tänka sig någon sorts korsning mellan just de två, träd och får (lamm). I brist på kunskap utökades och varierades gissningarna och det är här som till slut även en ormbunke kommer in.

Det dröjde till år 1600, då kom en försändelse från Indien till the Natural history Museum med några växtdelar som liknade ett upp och nervänt lamm. Det skulle göra slut på allt tal om korsning mellan djur och växt, den kombinationen hade man uteslutit att tro på. ”Lammet” visade sig vara roten till en trädormbunke och grenarna var lammets ben och man ansåg sig ha funnit växtlammet. Man säger att även Linné övertygats om saken och han namngav växten Cibotium barometz som betyder litet lamm på tatariska. Jag får inte årtalen att stämma riktigt men saker kan ju ta tid.

Ormbunken är förstås huvudperson för den som skriver om ormbunkar men jag tycker nog att bomullens roll är betydligt större än vad den fått som liten lustifikation i skrönans sista mening. Bomullen kom som nyhet och ställde Europa inför ett helt nytt material där de sedan århundraden fastlagda (skrå)reglerna (för lin och ull) inte gällde och textilvärlden fick tänka om. Bomullens väg har jag skrivit om i bloggen nättelduk, bomull och nässla 26/11 2012.

Det här är bara en del av det som har dykt upp vid läsning av Anton Sundins bok. Den ger ett oväntat läsäventyr, köp den eller önska den till en bemärkelsedag.

Jag lade ut bloggen innan Bergianska Vännernas vårblad kommit i brevlådan, därför drog jag in den igen tills bladet hunnit bli tryckt.

Den senaste tiden har jag läst om ormbunkar som Bergianska trädgårdens Veit Brecher Wittrock vid slutet av 1800-talet lyckades återuppliva sedan de pressats och torkats lång tid i herbarium.  I samband med det beskriver han också upplivandet av en Jeriko-ros trots att den inte är en ormbunke. Han fann att den har ett liknande sätt som de att reagera på vatten efter lång tids torka.

Den som levde i mitten av 1900-talet har kanske hittat en gråbrun och risig torkad boll i sina gömmor. Den skulle öppna sig och visa en grönskimrande bladrosett om man lade den i vatten. När den torkade igen vek den in sina blad och återgick till att vara en risboll. Och visst har jag också haft en Jeriko-ros. Jag försöker minnas, när jag kan ha städat bort den, men när köpte jag den och var? Var det i fröaffären vid saluhallen mellan Kungsbroarna eller möjligen på Buttericks? Det måste varit när jag hade något av mina första jobb, det känns som en typisk lunchrums-inspiration. Det kan ha varit på 50-talet. En stor del av det jag vet om världen och människorna har jag inhämtat i lunchrum, på Folkhälsan, Träforskningen, Kabi, Farmakologen och inte minst Geologen. På den tiden hade man med sig lunchlåda som man värmde eller smörgåsar som man fixade te eller kaffe till och som man åt tillsammans i företagets lunchrum, man satt vid ett långt bord och om inte alla var med vid lunchen, hade man en kafferast på eftermiddagen där alla deltog. Vid dessa avbrott i arbetet öppnades vägarna till vetande med prat om precis allt, idéerna trängdes och jag var som ett läskpapper.

Åter till Jeriko-rosen. Jag googlade på den, heter den så fortfarande? Ja den finns och kan köpas, men en notis sa att vi inte ska köpa den för den kan utrotas. Den kommer från Mexiko och är anpassad till ett liv i öknen, under torra tider rullar den ihop sig till en boll som vinden blåser omkring och när det regnar vecklar den ut sig med gröna blad. Den heter Selaginella lepidophylla och är en mosslummer och den känner jag igen både från då och nu.  När jag läser mer om Selaginella kallas den oäkta Jeriko-ros. Vad är då en äkta Jeriko-ros?

Pallenis hierochuntica, Asteriscus pygmaeus, Odontospermum pygmaeum  Foto Denis Barthel

Asteriscus pygmaeus bild 93 i Öknen blommar Foto.Stig Johansson

I SAOB står att Jeriko-ros är benämning på två ökenplantor, Odontospermum pygmaeum,, och Anastatica hierochuntica Lin.  Den förra Odontospermum pygmaeum alias Asteriscus pygmaeus är korgblommig eller av familjen Astraceae, med gula blommor, den är även synonym till Pallenis hierochuntica. Den senare av de två, Anastacia hierochuntica Lin är en liten, grå asiatisk ökenväxt med små vita blommor och hör till de korsblommiga, Crusifaere, Brassicaceae. När jag letar efter bilder på den ”äkta” Jeriko-rosen undrar Birgitta om jag frågat Vivi Täckholm. Jag tar ner Öknen blommar från 1976 och ser att Täckholm har med alla tre och beskriver två av dem. Anastacian är enligt henne den äkta och ursprungliga Jeriko-rosen, den som symboliserar evigt liv och som man hittar på mumier i fornegyptiska gravar.

Anastacia hierochuntica                                                        Bild lånad från nätet

”äkta Jeriko-ros”, Anastacia hierochuntica, ”Marias knytnäve”      Bild lånad från nätet

Vad jag minns av den torra växten på 50-talet var att den öppnade sig i vatten, blev måttligt grön och sen hände inget mer. Jag frågar mina bekanta om de minns något sådant men ingen har ens hört talas om den torra risbollen.  För att än en gång uppleva en oäkta Jeriko-ros och nu i sällskap med Wittrock (Acta horti Bergiani bd 1, no 8 sid 47) beställde jag två ex. från en amerikansk firma, jag hittade ingen svensk försäljare. Efter många veckor kom en avi som krävde införselskatt och tull för att leverera ett paket från – Kina! Jag hoppar över mina brevväxlingar med postNord och det amerikanska företaget och en dag hade jag två oäkta Jeriko-rosor. Den ena prövade jag genast, den öppnade sig och blev lite grön och den andra fick min Bergianska Vän Stina då hon inspirerat mig till att läsa om Wittrocks äventyr.

Då Wittrock återupplivat ormbunkar har de fått bevisa att de lever genom att bilda nya gröna blad och rötter. Hur han ser på Jeriko-rosen Selaginella och dess återupplivande är oklart. Han säger att den är känd sedan länge som återuppståndelseväxt och flera forskare har avhandlat den och att hans bidrag får ses som ett litet komplement till den senaste dvs han konstaterar att växten tar upp vatten främst genom bladen och obetydligt genom roten. Men han undviker att gå in på om den blir verkligt levande med vatten, bara att den blivit turgescent (saftspänd) och att de yttre bladen är döda men de inre är livligt grönskande. Vad trodde Wittrock, vad visste han och vad ville han inte säga?

Vivi Täckholm säger klart 70 år senare om Jeriko-rosorna: ”en Jeriko-ros må vara hur gammal som helst, kommer den i vatten så öppnar den sig. Det är en rent mekanisk rörelse och har ingenting med livsyttringar att göra. Folk har svårt att tro detta, de tror sig med bestämdhet veta att Jeriko-rosen lever och den har därför blivit symbolen för återuppståndelse och evig liv.” (Öknen blommar (1976) sid 111)

Vi får ju gå på promenad, bara vi inte råkar ut för trängsel, Corona-viruset upptar numera all vår tid, vi undviker nära möten, i luften vibrerar våglängderna av Corona-program, frågestunder, tal till nationen, extra nyheter och vad olika personer tror om framtiden. Det dröjer till eftermiddag innan jag kommer ut och genast utanför porten kommer en överraskning, man har sopat gatan, det knaggliga krossgruset som skulle hindra oss från att halka i vintras, är borta och gatstenarna ligger som nyskurade framför mig. Jag går rakt fram och kommer till Hugo Sabels torg.

Blomstertältet som varit stängt under de mörkaste månaderna, är öppet igen och har laddat upp med stora och små penséer i förföriska färgkombinationer. De lockar men jag måste städa på balkongen först och det får gärna bli något varmare i luften .

Sneddar genom Suseboparken, påskliljor är på väg att slå ut men har en bit kvar, det prasslar bland gamla löv och där går en rund ringduva och pickar frön och eller något. Sen ser jag en till och en till, de är nog en liten familj. De liknar den gamla träleksaken, en rund bräda med en kula i snöre under och på brädan fyra pickande fåglar som nickar och pickar vartefter kulan rör sig.

Duvorna är bara tre och leksaken hade fyra fåglar men rörelserna är slående lika.

Och så här såg gatan ut innan den var sopad,

Årets påskris, blåbärsris har slagit ut och blommarPåsk, vad förväntas av mig den här påsken? Så länge vi hade hus och trädgård och små barn först och barnbarn sedan, har det handlat om ägg, måla ägg och gömma ägg, om inte utomhus så i nödfall inomhus. Jag har hittat på och hittat på, lagt saker i äggen, enkronor med silverhalt, trisslotter, små speldos-maskiner och små grunkor från tekniska muséet,  jag minns inte allt. Det var roligt och jag kände mej påhittig och ingen anade något i förväg. Så skulle jag nog ha velat uppleva påsken själv som barn. Hitta ägg med något otroligt i. Min barndoms påsk var annars just så långtråkig som äldre människor minns och särskilt om man tvingats sitta och höra predikan i timmar. Det slapp jag men radion var på hela dagarna så psalmsång och predikan nådde mig ändå. Man fick inte gå ut och hoppa hage eller tjoa och föra oväsen och allt var stängt. Det slapp våra barn men vad blev påsk för dem? Det måste jag fråga dem.

Riktigt påskfirande var jag med om i Grekland på 50-talet, det var så annorlunda och på något sätt var man överens om firandet, såg fram emot det och diskuterade sitt fastande före och var man skulle vara och vilka man träffade efteråt. Påsken var viktig för dem.

När Yoko från Japan i början av sin tid i Sverige frågade, varför firar ni påsk, blev jag förvånad, trodde väl att alla på hela jorden visste vad påsk var. Jag drog ett långt andetag och kände hur oändligt mycket ordet påsk rymde och hur skulle jag börja, personligt eller neutralt, vad vi tror och inte tror och medan jag tänkte hur jag för första gången skulle beskriva vad påsk var, kom något annat emellan och frågan seglade iväg. Det blev ännu ett uppvaknande, det finns miljoner som inte har en aning om påsk och jul och pingst och de helger som följer med svenska kyrkoåret. Sen har vi dessutom krängt av oss den kyrkliga tvångströjan och nästa generation vet inte vad den förra krängt av sig och känner ingen befrielse, man måste ha haft den på sig för att känna befrielsen.

Nu är det snart påsk igen, alla barnbarnen har växt om mig, nu skippar vi äggletningen och  kommer till rubrikens påskgodis.

Återvänder till skoltiden, till Birgitta som var min bästis i hela hennes liv. Hennes pappa  var invalidiserad av diabetes, han såg  knappt något, hade glasögon som liknade flaskbottnar och han skrämdes ofta med sitt dåliga humör. Han hade i sin ungdom studerat i St.Petersburg i Ryssland och var affärsman. Någon skickade till honom inför varje påsk ett paket med ryskt påskgodis. Skollunch fanns inte på den tiden, så vi åkte hem på lunchrasten och åt och skyndade tillbaks till skolan och Birgitta fick alltid med sig ett litet paket som rymdes i jackfickan med något ur skafferiet som kunde pigga upp på eftermiddagen, ett par plommon, en bit kaka eller en munsbit av något. När påskpaketet kommit fick hon med en bit pasha och den kunde hon inte vänta med utan vi satte oss i en trappa längre ner och hon vecklade upp servetten med kakan i. Den ramlade ut i småbitar och jag fick smaka, Birgitta delade alltid med sig och exakt lika mycket åt oss båda. Det var noga med hur det uttalades pas – ha och fyra gånger (år) fick jag smaka och det var jättegott, det känns som om det var fyrtio gånger.

På 70-talet fanns ett recept i ICA-kuriren på kaka med just det vi satt och kalasade på i trappan på Fleminggatan och jag bakade. Det blev succé

Nu slog jag upp pasha på nätet och hittade recept på rysk påskkaka, den gör jag och tar med på lördag att  gratta Alfred med, han har just fyllt år, men tänk om han säger blä?

Massan innehåller kvarg, äggulor, socker och vilka fyllningar man har råd att ösa i, nötter, mandel, korinter, citronskal, vanilj, suckat och smetana, i stort sett detsamma  som man lägger i en engelsk fruktkaka till jul, ett lyxigt överdåd alltså.  Sen ska allt ner i ett durkslag och stå över natten och rinna av, då blir massan fast. Mitt durkslag är för litet så jag skurade ur ett par blomkrukor och lät massan rinna av genom en servett.

Nu vilar de i kylskåpet till i morgon.

Sen gömmer nog haren några små ägg ändå, spännande att se om någon hittar dem.