Eftersom jag fick en mindre skrattchock i går då jag fick veta att dockpojken trotts vara en tjej, måste jag berätta om dockornas härstamning (har nog redan gjort det någon gång). De två med långt hår visar utan förklaringar att de är flickor. De inhandlades i muséibutiken på Nordiska Muséet och var då utrustade med ”tidsenliga kläder” och ett mönsterpaket för att kunna sy flera plagg själv.
Det här var under den välsignade tid då jag fick vara med om att läsa etnologi och lokalen var inrymd i Lusthusporten på Djurgården. Nordiska hade arkiv och bibliotek med ingångar bakom den store Gustav Vasa och tillsammans med muséibutiken och kaféet blev de vattenhål för en törstande.
Den ljushåriga kom först, hon var dyr och köpet var svårt att motivera och en mörkhårig flicka låg kvar i butiken och ropade på henne i ett halvår innan de blev två och när bådas tidsenliga kläder började bli obekväma sydde jag lite ledigare kläder åt dem. Men det fattades en pojke i dockgänget och han fanns inte att köpa. På den här tiden hittade jag hos Panduro, lösa dockdelar, armar och ben och huvuden, peruker och annat och då föddes ”pojken ”. Då kroppen skulle stoppas med något, råkade jag ha gett upp att spinna garn av silketrassel (biprodukt från industrispinneri) och det fanns mängder kvar, det fick han till innanmäte, det fungerade fint både praktiskt och symboliskt. Peruken klippte jag av så den skulle se ut som något Christoffer Robinartat och sen glasögon till. Han råkade ha ett fint ansikte och jag glömde nog flickorna lite. Dockorna fick inte följa med ut i trädgården när barnbarnen lekte med dem, men en dag såg jag att pojken var på väg ut och då hojtade jag till, det skulle jag inte gjort för då släpptes han i farten rakt ner på stenplattorna och huvudet gick i tusen bitar. Det var en svår stund men barnen var ju hela, så jag sopade upp bitarna och la i en påse och sa, den här ska jag laga.
Materialet var någon sorts stenhård men ändå spröd porslinsmassa och det tog lång tid att foga ihop delarna, sen blev det lite ojämnt vid ena mungipan och det trodde jag skulle gå att fila bort. Det gick inte, tittar man för nära på ansiktet ser man felet. Arne såg läppstift men då har jag nog tagit i för häftigt med bildbehandlingen – alltså inget läppstift. Men ser han inte ut som en lite kille?
